Italian 1489-1534 Correggio Locations Italian painter and draughtsman. Apart from his Venetian contemporaries, he was the most important northern Italian painter of the first half of the 16th century. His best-known works are the illusionistic frescoes in the domes of S Giovanni Evangelista and the cathedral in Parma, where he worked from 1520 to 1530. The combination of technical virtuosity and dramatic excitement in these works ensured their importance for later generations of artists. His altarpieces of the same period are equally original and ally intimacy of feeling with an ecstatic quality that seems to anticipate the Baroque. In his paintings of mythological subjects, especially those executed after his return to Correggio around 1530, he created images whose sensuality and abandon have been seen as foreshadowing the Rococo. Vasari wrote that Correggio was timid and virtuous, that family responsibilities made him miserly and that he died from a fever after walking in the sun. He left no letters and, apart from Vasari account, nothing is known of his character or personality beyond what can be deduced from his works. The story that he owned a manuscript of Bonaventura Berlinghieri Geographia, as well as his use of a latinized form of Allegri (Laetus), and his naming of his son after the humanist Pomponius Laetus, all suggest that he was an educated man by the standards of painters in this period. The intelligence of his paintings supports this claim. Relatively unknown in his lifetime, Correggio was to have an enormous posthumous reputation. He was revered by Federico Barocci and the Carracci, and throughout the 17th and 18th centuries his reputation rivalled that of Raphael.  Related Paintings of Correggio :. | Madona with Saint jerome | Vision of St John the Evangelist on Patmos | Campori Madonna | Jupiter and Io typifies the unabashed eroticism | Zeus and Io (mk08) |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Anders Zorn
Swedish 1860-1920 Swedish painter, etcher and sculptor. He was brought up by his grandparents at Mora. As he displayed a precocious talent for drawing he was admitted to the preparatory class of the Kungliga Akademi for de Fria Konsterna, Stockholm, at the age of 15. Dissatisfied with the outdated teaching and discipline of the Academy and encouraged by his early success as a painter of watercolour portraits and genre scenes (e.g. Old Woman from Mora, 1879; Mora, Zornmus.) Zorn left the Academy in 1881 to try to establish an international career. He later resided mainly in London but also travelled extensively in Italy, France, Spain, Algeria and the Balkans and visited Constantinople. However, he continued to spend most of his summers in Sweden.
Friedrich August von Kaulbach
(2 June 1850, Hannover - 26 July 1920, Munich, Germany) was a German portraitist and historical painter. He was the son of Theodor Friedrich Wilhelm Christian Kaulbach (1822 - 1903), the court painter at Hannover, and the great nephew of Wilhelm Kaulbach, another prominent member of the Kaulbach family of artists. He learned to paint from his father, and later was a student of August von Kreling at Nuremberg. He sought to emulate the artist Hans Holbein.